Louise, Ledare

Berättelsen om min väg ut i naturen

Jag är hälsopedagog, socialantropolog och ledare i naturliv för barn och familjer. Om jag räknar så har jag arbetat med barn och unga i 20 år! Jag har utbildat pedagoger och yrkesverksamma inom barn- och ungdomsverksamhet, i ledarskap, gruppprocesser och mycket annat. En bra dag för mig är en dag då jag kunnat vara i naturen, helst med min hund.

Mitt intresse för naturen väcktes tidigt, när jag gick på långa ensamma turer då jag var liten och inte ville vara hemma. Jag brukade gå till klipporna och lägga mig ner under varma dagar och drömma mig bort eller gå upp på en klippsats nära vårt hus och låtsas att jag kunde flyga.

När jag blev äldre började jag resa och har gjort en hel del äventyr i Sydamerika. Jag minns vandringen upp till Machu picchu i Peru då vi var tvungna att gå upp kl 04.00 på morgonen för att möta soluppgången. Det var både en otroligt utmanande och alldeles, alldeles underbar 5 dagars vandring. Jag minns också flygturen med ett skramlande miniplan över Nascaöknen och vandringen i världens största saltöken i Bolivia. Jag minns hur vi åkte gummiflottar och raftade i floder kring amazonas och hur jag blev förundrad när jag första gången fick se en kakaoplanta och smaka på den råa kakaon. Naturen har den effekten. Vi blir förundrade.

Jag minns ett annat tillfälle som verkligen fick mig att bli rörd till tårar av förundran och respekt. Det var inte särskilt länge sedan. Vi var ute, en stjärnklar natt i februari för två år sedan. Vi hade bestämt oss för att navigera utan karta och kompass endast med stjärnorna som hjälp. Vi hade bara med oss en termos, sovsäck och en renfäll att ligga på. Planen var att gå till en sjö i ett vargrevir i hopp om att se några av vargarna. Det var mycket kallt den natten. Jag minns att jag låg i min sovsäck och tänkte “nu fryser jag så mycket att jag inte vet om jag lever imorgon men en sak vet jag och det är att skulle jag dö nu skulle jag dö lycklig”. Jag överlevde natten i den otroliga kylan och skakade på morgonen när jag vaknade. När vi packade ihop kunde vi plötsligt se vargspår. Vargarna hade gått runt oss medan vi sov. Vi såg dem aldrig men det var med en enorm förundran och respekt som vi vandrade tillbaka till huvudlägret och i det lägret kunde vi höra vargarnas yl. 

När jag blev allvarligt sjuk 2015 blev naturen en del av läkningen. Jag vandrade hela dagar ute i skogen och mina två katter följde med mig ofta. Jag hittade ro och tröst intill en gran och la mig på mossan för att vila många gånger. Efter något år med tillfrisknande började jag arrangera events, retreats och små kurser för både familjer, barn, unga och vuxna ute i naturen. Vi har både dansat, lekt, äventyrat, vilat, yogat och lärt oss om naturen. Idag är jag ledare på en folkhögskolekurs i naturliv och har själv gått naturliv som är en kurs där man lär sig att både leva och överleva i naturen tillsammans som en flock.

För mig är naturen en plats där vi kan relatera till allt levande runt omkring oss. Det är som ett minne i oss människor som kan väckas till liv när vi är äldre. Ett minne av att allt faktiskt hänger ihop och är beroende av varandra. Ett minne av att vi alla tillhör den stora livsväven. Ett minne av att vi är och består av natur. Barnen har ofta närmare till att minnas… eller kanske är det så att de aldrig har glömt. Att vara med barn ute i naturen är som att leva i kontakt med det minnet och allt blir mycket mer levande. Att vara en mindre grupp tillsammans ute skapar täta band av trygghet och det är det som behövs för att våga och kunna upptäcka världen. Med barn kommer också den naturliga leken och närheten till fantasi och plötsligt blir allt så mycket mera magiskt när vi är ute. 

Vi ses
Louise